28.03.2018

Något som står på inköpslistan just nu är te ifrån Muddus. Det är alldeles för lite kvar i påsen för att jag skall våga dricka av det för då är det ju snart slut. Jag dricker ganska mycket te nämligen, i alla fall en stor kopp om dagen. Nu har jag ju också kommit på hur jag vill ha mitt te, och det är med en liten sked honung och en skvätt mjölk. Adjektivet innen "honung" kan dock ignoreras helt för i min värld finns det tydligen inget som heter "lite" eller "lagom". Men, för sjutton, go hard or go home, eller vad det är man brukar säga? Det kan väl gälla i alla sammanhang, som så bara i en kopp te.
 
D-vitaminerna verkar äntligen ha hittat sin väg till södra Dalarna och det är jag glad för. Dock skulle det bli väldigt kallt snart igen så jag passar på och njuter lite extra såhär innan påsk. Eftersom jag inte jobbar någonting alls i helgen som kommer har jag fria tyglar att umgås med familj, vänner, min kärlek, spela lite cello och så genomföra den nästan årliga traditionen - gå på konstrunda. Jag skulle inte, från mitt jag-perspektiv, beskriva mig själv som en estetisk eller konstnärlig person. Jo, ja, jag spelar lite musik det gör jag, men så mycket djupare i kulturhavet dyker jag nog inte. Men, att åka runt i Avesta tillsammans med mamma, mormor och Darling och titta på fina tavlor är ändå bröstsim nog. Det är alltid lika mysigt med en liten roadtrip där vi stannar till lite här och var, fikar någonstans och lyssnar på 80-talsmusik i bilen. Det brukar gå hem. I år ser det ut att bli på påskdagen detta. Långfredagen kommer bestå av lite häst och lite fest. Påskaftonen tillbringas hemma hos morföräldrarna för påskmiddag, såklart. Sambon är dessutom ledig ända fram till tisdag om vi har tur, så det skall söndermysas här hemma (läs sitta i soffan och äta glass till några avsnitt Muddler & Scuddler).
 
Ingen musikskola denna vecka resulterade en lite senare kväll hemma hos mina cellokompisar, min lärare och hennes son. Jag har i vanliga fall lektion på tisdagar och eftersom vi brukar spela tillsammans lite utanför "skoltid" passade vi på att öva lite stycken som skall vara med på konserten om några veckor. Åh, vad det är roligt att spela. Jag har säkert tjatat om detta förut men jag är så genuint jäkla lycklig över att jag har möjligheten att få spela ett klassiskt instrument. Så cool är jag liksom, och ännu bättre blir det när jag har en sådan stöttande och snäll lärare. Svarta pärlan har för övrigt varit väldigt fin på sista tiden och inte stämt ur sig så galet som hon brukar (ja, det är en hon, jag tvångskönar min cello). Hon kanske vet att hon skall opereras inom en snar framtid och får lite kalla fötter. Jag kommer förmodligen behöva sänka strängarna en aning då jag har lite för klena fingrar än så länge. Samtidigt skall det tydligen bli bättre klang när strängarna är lite längre ifrån greppbrädan, så vi får allt se hur jag gör.
 
Hur som helst så står det dammsugning på shemat idag. I gårkväll placerade jag välmedvetet ut dammsugaren mitt i hallen för att jag inte skulle missa den när jag gick upp imorse. Så nu är det bara att sätta igång och städa upp i svinstian så sambon kommer hem till ett slottliknande paradis i eftermiddag. Jag skall bara drick upp mitt te först.

 

Diary | | Kommentera |

20.03.2018

Sjukstuga omgång två.
 
Min näsa suger på att vara näsa just nu. Nässpray, näsdukar, vatten och C-vitamin konsumeras i mängder här hemma. En skall inte inbilla sig att man börjar bli frisk efter två veckors tid heller. Icke då, nu åkte jag visst på ännu en förkylning. Jag känner mig genuint kränkt av de eventuella högre makter som styr detta. Jag som aldrig brukar bli sjuk, vad händer?
 
"Bli frisk"-shoten är ett måste numera.
 
Förhoppningsvis är denna sjukperiod inte lika ihållande som förra. Jag skall vara lite mer konsekvent med det dagliga intaget av ingefära, då kommer det förhoppningsvis hämma den ovälkomna sjukan. Det har ju äntligen gått och blivit lite vår här i södra Dalarna, och när jag skriver lite menar jag verkligen i minsta möjliga grad. Det är mycket snö som skall till och smälta bort, men solen värmer så skönt så man nästan börjar ta upp hoppet om ett liv efter april. Men, nog om det. Jag har ju faktiskt gjort lite vettiga saker på sistone, förutom att ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Förra veckan, på min lediga dag, tog jag mig en tripp till huvudstaden igen för att besöka SU's öppet hus. Vilka förväntningar man kan måla upp för sig själv. Minst en "prova på föreläsning" och ställa en massa kloka frågor var min plan. Men, efter ungefär en halvtimme/fyrtio minuter kände jag mig helt färdig. Väskan var fylld med papper och kataloger från olika program och kurser som erbjuds på skolan, och jag hade fått prata med en student som studerade nationalekonomi. Mitt trötta jag tyckte det räckte gott och väl efter en hel förmiddag i mer eller mindre halvstorm på Stockholms gator. Trots att tåget inte gick fören kvart i åtta på kvällen och jag hade massor med tid till att spatsera runt lite mer på skolområdet. Jag och min följeslagare, som fick bli min käre mor, återvände in till staden och köpte oss en varsin snarlik topp från Cubus istället, och passade sedan på att säga hej till kärleken i mitt liv som hade jobbat klart för dagen. Efter en hamburgare och flera timmars väntan på Centralen rullade vi hem mot lilla Avesta igen. Mycket tankar far igenom huvudet fortfarande, och trots att jag vet hur jag skall lägga upp min plan för hösten så velas det en del. Tänk vilken oro som cirkulerar kring framtiden hela tiden. Varför? Varför kan man inte bara sätta sig ned och förstå att det inte är värre än att det inte blir som man har tänkt sig. Om det då är på det viset så går det alltid att byta spår. Det är klart att det är spännande eftersom man inte inte vet vad som kommer hända, men det känna ju rätt så onödigt att sitta och dra sig i håret för det nu, nästan ett halvår i förväg.
 
Istället skall jag nu försöka fokusera på att bli frisk, sedan leverera på jobbet och längta till sommaren lite extra. Tänk när man kan sätta sig ute på balkongen med ett glas tillsammans med en god vän, eller när man kan gå iklädd shorts och linne istället för en klumpig vinterjacka, och när man kan cykla till och från jobbet i härliga solupp- och nedgångar. Det sistnämna kommer bli extra härligt med tanke på den fina cykeln jag fick av sambon i födelsedagspresent. Det är helt sjukt vad bortskämd man kan vara. Jag blev ju totalt överraskad av min familj och mina vänner på lördagen efter min födelsedag. Jag trodde ju att vi bara skulle fira lite lugnt tillsammans med mina morföräldrar och kusiner hemma hos mina föräldrar på eftermiddagen, men istället blev jag bortrövad med ögonbindel och fick en överraskningsfest vilken höll hus hemma hos svärföräldrarna. Tyvärr fick jag inga bra bilder från kvällen, men det tycker jag bara tyder på att jag "had a good time" och inte bara hängde vid telefonen. Så glad och så tacksam för de fina människorna i min omgivning.
Är det bara jag som måste göra såhär för att inte glömma bort att äta middag på kvällen?
 
Denna vecka som vi står inför, och redan har spenderat en dag på, består av lite jobb, upplärning av ett dataprogram så jag kan sitta i sekretariatet till helgens tävlingar på ridklubben och såklart lite cellospel. Ikväll är det lektion och då skall jag kräva av min lärare att vi skall träna på Vivaldi och resterande stycken som kommer spelas på konserten i april. Det kommer bli så bra, som jag längtar. Vad skulle jag göra utan musik?
Diary | | Kommentera |

08.03.2018

20 år.
 
Man brukar säga att ålder bara är en siffra, trots att ålder spelar roll i ganska många olika sammanhang. Till exempel kan din ålder begränsa dig, eller så öppnas det nya möjligheter tack vare din ålder. Idag är det Internationella kvinnodagen, men förutom det så är det också min födelsedag. Idag fyller jag hela 20 år, två decennier. De möjligheter som jag nu kan bita tag i är, enligt Wikipedia, bland annat ta körkort för tung motorcykel, gå på casino och såklart det som många längtar till - att få handla på systembolaget! Just idag känner jag ungefär noll intresse för något av det, så det får helt enkelt bli en helt vanlig dag idag med lite fler aviseringar i mobiltelefonen.
 
Jag tänker inte ens börja analysera i hur fort tiden går, för då kommer det omåttligt med sentimentala tårar kan jag lova. Istället kan jag analysera i vilken bra uppväxt jag har haft, vilka fina människor jag har haft och fortfarande har i min omgivning, det som faktiskt har format mig till den jag är idag. Jag har så mycket att vara tacksam över. Det händer faktiskt lite roliga saker just nu som är till min fördel. Jag har till exempel börjat på ett nytt jobb, något som inte är skyltat på mina sociala medier ännu då jag känner att det kan få gå några veckor så får en se om man hinner göra bort sig eller inte. Men, än så länge känns det riktigt roligt att få prova på någonting nytt. Jag sökte i första hand ett sommarjobb, men det fanns en liten, liten tjänst redan nu i Mars så då fick jag turen att börja redan nu. Sicken räkmacka man kan glida in på, va? Jag klappar mig själv en aning på axeln i detta skede, såklart, för det började trots allt med mig själv.
 
Hur ser då min tjugonde födelsedag ut? Tråkigt nog inföll den på denna torsdag som är idag, och jag är fortfarande hängig (och hostig) efter slängen av influensan jag hade en vecka tillbaka. Med det konstaterat blir det ingen fest idag och troligtvis inget storslaget i helgen på grund av mitt mående. Men, för sjutton, jag har ett helt år på mig att parta runt som tjugoåring så det går nog ingen smärre nöd på mig. Högst upp på önskelistan står det ändå bara att jag vill ha min familj, mina fina vänner och min käre sambo runt mig. Nöjd. Den sistnämnde kommer hem från Stockholm idag så det är en födelsedagspresent nog. Det är faktiskt så att vi har gått och blivit sambos, min livs kärlek och jag. Tänk att det trodde jag aldrig för ett år sedan, Fröken "Jag tänker inte flytta in hos någon". Ibland så blir det då aldrig som en tänkt sig, och i detta fall gjorde det absolut ingenting, för jag är ju helt klart den lyckligaste tjejen (nu heter det väl kvinna?) i världen.
Detta känns så bra i hjärtat!
 
Tänk att nu räknas jag som en vuxen individ, officiellt. Usch, det känns ju inte alls tryggt med tanke på hur knäpp jag kan vara. Jag kan ju inbilla mig när jag sitter här i skrivandets stund med min vuxna tekopp nära till hands att jag kommer till och bli något mognare. Socialt möjligen, men mentalt? Hm, vi säger pass på den tills vidare. Kom ihåg att precis som alla andra dagar under året hylla alla starka kvinnor idag. Säg inte grattis, det skall ni bara säga till mig för jag fyller år.
 
Ett par somriga kullor.
Diary | | Kommentera |
Upp