feliciaisacsson.blogg.se

För att vara exakt så är det ett och ett halvt år sedan jag publicerade något på denna här bloggen. Istället började jag skriva dagbok, och det gör jag fortfarande. Jag känner att där kan jag få ned mina känslor och tankar som jag verkligen inte vill dela med någon, inte minst på en offentlig hemsida. Men, bara för någon dag sedan fick jag för mig att logga in, bara för skojs skull. Plötsligt fick jag något ryck och började pilla i stil- och kodmallarna, också bara för skojs skull. Detta resultaderade i ett ganska skrotigt resultat, men fortfarande bättre än det jag hade innan. Jag är ju inte direkt någon stjärna i kodning. I och för sig så är det inget som oroar mig då ingen kommer läsa detta ändå. Jo, kanske min vän Jempa, eftersom hon då och då går in och "stalkar" min gamla blogg bara för att leta reda på pinsamma bilder. Med handen på hjärtat, efter att ha läst igenom några av mina gamla inlägg, kan jag säga att det mesta här är i snudd på pinsamt. I slutet av mitt "bloggande", för det är väl så det heter, tyckte jag verkligen att jag hade utvecklat ett bra skrivsätt och en personlig touch på mitt skrivande. Fel, fel, fel Felicia! Min revolutionerande utvecklingen i skrivt hände sista året på gymnasiet, vilket skedde efter att jag slutat uppdatera min blogg. Det var då alla mina bombnedslag till uppsatser kom till världen och jag lyckades för första gången i mitt liv känna att jag gjort ett riktigt, riktigt bra skolarbete. Vem vet? Kanske var det just för att jag slutade hänga på Blogg.se som jag fick chansen att äntligen utvecklas lite ytterligare i min, ändå redan rätt så bra, skrivkunskap.

 

Skämt åsido, det var ju knappast därför. Dock lades de minutrarna jag skrev inlägg till annat, till exempel läxor. Den riktiga anledningen till det hela var för att jag prioriterade bort det som låg mig väldigt varmt om hjärtat just då - hästarna. Jag påstår inte att de inte ligger mig varmt om hjärtat nu också, för det kommer de alltid att göra. "En gång hästtjej, alltid hästtjej" klingar alldeles för starkt i mitt bakhuvud för att kunna lägga hästeriet på hyllan för gott. Det får bara vänta tills livet ser annorlunda ut. För i dagsläget får inte dessa underbara fyrbenta riktigt plats. Eller rättare sagt, jag gör ingen plats för dem just nu då jag har valt att göra annat som jag tycker är roligt. Till exempel så har jag äntligen efter många års saknad börjat spela cello igen. Fem års uppehåll och jag kunde fortsätta där jag slutade, och jag tycker det är så fantastiskt roligt att spela. Jag har dessutom en egen cello, en med blanksvart kropp och röda rosor - den cellon som jag många år innan hade suktat efter innan jag lade av. Den är väldigt häftig! Dock har den värre humörsvägningar än mig själv vid PMS. I förrgår var ett gott exempel då jag hade stämt den och spelat med den på min lektion. Efter en vända in i fodralet och ut igen på cirka tio minuter efter lektionen har den fått vinterdepression (det har snöat i flera dagar nu) och den var ostämd till en förbannelse. Men, med lite hjälp av far så fick vi ordning på den igen. Jag jämför min cello lite med en häst - trots att den betér sig väldigt puckat ibland älslar man den mest av allt.

 

Det händer väldigt mycket under ett och ett halvt år. Det händer mycket på bara några månader. Förstå ändå att sedan mitt senaste inlägg har jag "slutat" rida, träffat min livs kärlek, börjat spela cello igen, rest själv med en vän för första gången, tagit studenten, jobbat en del och flyttat hemifrån. Jag har funderat på vad jag vill göra med mitt liv, ångrat mig, funderat igen och lite till för att nu stå där jag står - mitt upp i mitt sabbatsår och faktiskt har en liten, liten aning om vad jag har för planer detta år. Och begreppet "det blir aldrig som du tänkt dig" stämmer verkligen. Jag hade aldrig trott att jag skulle få för mig att flytta ihop med någon innan jag ens haft ett eget självständigt boende. Ännu mindre hade jag trott att jag skulle få för mig att vilja studera i den staden jag numera ser lite som en självklarhet. Ja se vilka vändningar som kan tas i livets bergodalbana, och för min del är det bara att åka med och försöka njuta så gott det går av resan. Det hade nog låtit annorlunda för en 18-årig Felicia för nästan två år sedan, men den Felicia är snart 20 nu.