feliciaisacsson.blogg.se

 

Tjugoett år fyllda, firad i dagarna två. Jag tror jag har glömt bort hur man gör när man fyller år. Tydligen skall man vilja parta och dricka skumpa ända in på småtimmarna, men, när Pontus frågade mig på måndagskvällen veckan innan om jag skulle bjuda över några kompisar på min födelsedag svarade ja frågande; "måste jag?". Givetvis måste jag inte det, men, jag gjorde det ändå och fick en jättemysig födelsedag tillsammans med min familj och vänner. Bortskämd som jag är fick jag en massa fina presenter som kommer nyttjas flitigt. En av presenterna stod ut lite extra dock och ledde till glädjetårar utan dess like. Tänk vad en vänlig gest kan skapa för otroliga känslor för en, och jag kan inte uttrycka i ord hur tacksam jag är. Tråkmånsig som jag är dock behåller jag källan till min glädje för mig själv ett tag eftersom det kan ske förändringar. Men, en sak kan jag avslöja och det är att det till 99% kommer bli en riktigt bra sommar i år.

 

Den otrevliga touchen var en matförgiftning som uppenbarade sig mitt på lördagsnatten. Tack för det tänkte jag och blev sängliggandes hela söndagen och tvingade min sambo pyssla om mig och handla nyttigheter till min stackars mage. Även idag har jag levt på vattenmelon och ostbågar, men jag känner mig så gott som frisk om jag bortser från huvudvärken så jag bokade vågat en biljett till Stockholm imorgon bitti så jag inte missar mina föreläsningar. Så, jag vet inte om jag kan kalla det att jag hade tur i oturen? I och med att jag har självstudier idag så missade jag turligt nog ingen föreläsning denna måndag. Men, denna typ av sjuka är ju aldrig speciellt välkommen så den kom väldigt olägligt oavsett vad. En hel dags plugg gick bort, vilket jag surar över. Men, som min käre kusin sade när jag gnällde lite för henne - hälsan går först! Förutom den tunna dieten har jag idag bara legat i soffan och glott på Gossip Girl. Dessutom är det världens finaste väder ute och här ligger jag och är okapabel till att njuta av det. Värsta orättvist faktiskt.

Ofta när jag är uttråkad brukar jag faktiskt gå in på bloggen och läsa gamla inlägg. Detta är inte för att jag på något sätt tycker att jag skrivit bra eller intressanta inlägg i mitt forntida liv. Tvärtom. Många gånger skäms jag ögonen ur mig och vill radera vartenda ett av dem. Men, då brukar jag tänka att det självklart är skillnad på mitt 16-åriga jag och dagens jag. Varför skall jag skämmas över någon jag inte är idag? Jag väljer nog att skratta åt mig som tonåring istället och ta del av en massa gamla minnen jag inte har i huvudet per automatik. Tänk ändå vad tid jag måste lagt ned på allt skrivande och överflödiga fotograferande av helt irrelevanta saker, bara för att varje inlägg skulle innehålla något nytt. Sedan att jag inte lyckades är ju en helt annan femma, ha, ha. För det mesta blir jag väldigt nostalgisk när jag tittar igenom alla bilder. Speciellt bilder på Cilla och från stallet. Vilken tid vi hade tillsammans hon och jag. Alla härliga uteritter med Alicia i solnedgångarna, hökörningarna, mocka boxen med sprakande musik på från en spräckt högtalare och hur mycket mer som helst. Citatet "vi hade ingen aning om att vi skapade minnen, vi visste bara att vi hade roligt" talar tydligare än någonsin när jag tänker tillbaka till de dagarna. Nu låter det som om jag är jättegammal. Men, det händer mycket på bara tre-fyra år.

 

Till helgen är det dags för spelning i By Kyrka igen. Jag är snart stammis där i och med att alla senaste konserter varit där. Det är ju så himla kul och spela. Dock är det svårt för mig att underhålla min "gåva" då jag inte har möjligheten att spela i Stockholm. Det resulterar i intensivträning på helgerna, och i och med födelsedag och sedan sjukdom blev det inte så mycket övning av denna helg. Det känns ju inte optimalt inför nästkommande helg lär jag erkänna, men jag har trots allt lyckats briljerat under liknande förutsättningar förr så varför inte en gång till? Min lärare brukar säga att huvudsaken är att vi börjar och slutar på samma ställe, sedan får det låta hellre än bra i mitten. Det är alltid en liten sporre när självförtroendet viker. För precis som med alla fritidsintressen så är ju alltid det viktgaste att vi har roligt, eller hur?